Skeptikern

Är du allvarlig?

Jag läser många spelrecensioner. Tiotals varje vecka om det är en bra releaseperiod. Och varje gång tänker jag på vilka skillnader min recension skulle ha om jag skrev den. Men när jag läste ovanstånde artikel tänkte jag bara; "Var är recensionen?"

Det där är ingen recension. Det är en samhällskommentar med hänvisningar till zombiefilmer. En vanlig läsare skulle nog få svårt att härröra det hela till att det handlade om att betygsätta ett dataspel. Jag vet att jag knappt förstod det. Tror knappt inte jag sett så många menlösa och pretentiösa adjektiv sedan jag läste Tolkien.

Inte ens den korta information som faktiskt kan härledas till spelet är fritt från billiga liknelser.
Kirschsteigereskt? När blev det ens ett uttryck? Jag vet knappt vem människan är.

Efter en tids forskande på Aftonlögnens "recensionssida" är jag starkt övertygad om att ingen där ens spelar spelen de ska betygsätta. De läser antagligen artiklar på andra sidor, kollar lite trailers och knåpar ihop något fyndigt med en samhällskommentar. Copy/paste.

Lite Kirschsteigereskt hemmasnickrande.

Nu ska man inte kritisera andra bloggare och det tänker jag inte göra heller. Istället tänkte jag kritisera blogg.se, de som är värd för min blogg.

Då jag aldrig läst bloggar förut tänkte jag utbilda mig lite och brukar därför titta lite på blogg.se förstasida.
Mode, mode, fitness, mode, kändisskvaller, matmode, fitness och mode. Stor variation. Men jag tyckte mig minnas att det fanns en debattkategori. Skrollar glatt ned på sidan och hittar debatterna.

"Kandys tips till svartsjuka tjejer"
"Silikon istället för gymmet?"

Ursäkta? Nu tror jag säkert att båda dessa inlägg är skrivna av fantastiska människor med stort hjärta och intresse för det dom skriver. Men...är det vad som skall anonnseras på första sidan? För debatter? Det märks var prioriteringarna ligger.

Jag är skeptisk.

Autumn is here
In spiraling patterns leaves fall
Gamereleases abound

This

För att frångå temat om den svenska politiken tänkte jag vara lite allmänt samhällskritisk istället.

Som den nörd jag är så spelar jag online spel, så kallade MMOGs. Det står för Massive Multiplayer Online Games och finns i alla smaker du kan tänka dig. Den mest populära varianten kallas MMORPG, där RPG står för Role Playing Game. Finns nog ingen som inte hört talas World of Warcraft vid det här laget och det kan bero på att det är det största spelet av sitt slag idag. För övrigt, det må förkortas WoW men uttalas för guds skull inte som en skällande hund.

Jag har spelat dessa spel i ett par år efter att först haft en hälsosam skepsis mot hela fenomenet. Dels för att jag oftast inte är förtjust i att spela med andra människor och dels för att jag inte var sugen på att fortsätta betala för spelet varje månad när jag redan köpt det. Men jag kom över det, jag hittade trevligt folk att spela med och insåg att eftersom spelet konstant utvecklas och (förhoppningsvis) förbättras kan jag vara med och bidra till den utvecklingen med ett litet ekonomiskt bidrag varje månad.

Och sen för att jag är en total nörd och vill spela varenda spel som ser det minsta intressant ut.

Efter ett par års vistelse i den virtuella världen, hoppandes från spel till spel, har jag insett något.
Majoriteten av alla som spelar MMOs är idioter. Och värre är att de är hatiska idioter.

Alla är inte sådana. Nu spelar jag mest med folk jag känner i det verkliga, opixelerade, livet men jag har träffat många trevliga människor online och en del av dem betraktar jag som vänner.

Men resten? Internet är känt för att man kan leva ut sina absolut värsta sidor helt anonymt och MMOs är inget undantag. Du kan hitta alla typer, från han/hon som spenderar hela dagarna med att skrika könsord i den globala chatt kanalen till den som skickar dig privata meddelanden med antingen hatiska budskap eller kanske perversa förslag.

Jag är egentligen inte förvånad. Internet har en tendens att ta fram det värsta hos människor. Bara för att man är anonym är det ok att bete sig hur som helst. Men egentligen är det inte de perversa typerna eller galningarna som skrämmer mig, det är hatarna. 

Hatarna är dom som skickar privata meddelanden till dig när du vunnit över dom och häver ur sig en harang av väl valda svordomar och nedsättande epitet. Och gärna nånting om att du är homosexuell, det verkar vara det mest populära.  Och det värsta är att du behöver inte ens vinna för att motta dessa trevliga lyckönskningar, du kan lika gärna förlora men de vill ändå gnugga in det lite extra.
Och dessa underbara konversationer begränsar sig inte enbart till privata förhållanden. Än mer populärt är att istället föra diskussionen i en allmän chatt kanal så att alla kan se hur arg och tuff hataren är.

Ibland har hataren och objektet för deras hat inte ens träffats i spelet. Det kan vara så enkelt att någon uttrycker en åsikt om något i spelet och sedan är hatet igång.

Vad får man egentligen ut av detta? Är det någon form av agressionsterapi? Eller kanske bara ett behov av att hävda sig? Ska jag vara helt ärlig så bryr jag mig inte om den psykopatiska bakgrunden, det skrämmer mig mest att dessa människor finns.

Det är därför jag spelar Star Trek Online. Över 100'000 spelare och jag behöver inte prata med någon av dem.

Valet är inte över verkar det som. Den ena valrysaren efter den andra smetas ut på löpsedlarna. Spekulationer om omval, nyval, blåval, pryder tidningarna var dag. Men en sak verkar iallafall vara klart; Ondskan och hans oheliga Allians sitter kvar som styrande, även med riksdagsminoritet.

Då är vi med andra ord tillbaks på ruta ett igen. Fyra år till av fokus på jobb, pengar och utförsäkringar.

Egenvärde har använts av flera politiker som ett slags slagord och har förklarat för svenska folket att man bara är värd något om man har ett jobb. Undrar om de ens vet vad ordet betyder.

Enligt dessa upplysta män och kvinnor kan man bara må bra om man arbetar. Man kan inte på något annat sätt känna att man bidrar till samhället. Och bidra till samhället måste man.
Dikt och förbannad lögn.

Jag kan ärligt erkänna att om jag hade möjligheten skulle jag inte jobba. Inte förvärvsarbeta iallafall. Om jag kunde (med andra ord, om jag var tillräckligt rik) skulle jag inte arbeta heltid, jag skulle antagligen inte arbeta alls. Kanske ha lite hobbyprojekt, starta en butik nånstans med lite irreguljära öppettider eller jobba ideelt.

Jag har levt på det sättet. Jag har levt på sparade pengar under ett års tid och inte gjort annat än vad jag ville. Och det var skönt, jag mådde bra. Jag kände att jag bidrog till samhället precis så mycket som jag ville.
Men nu är det så att pengarna är slut och i dagens Sverige måste jag ha en inkomst. Så jag jobbar. Jag tycker inte att det är kul, jag blir alldeles för trött för mitt eget bästa, har ingen fritid och hinner inte umgås med min fru så mycket som jag skulle vilja. Men jag måste, för att utan pengar kan jag tyvärr inte ha lika roligt.
Och det är väl lite det som är poängen, jag jobbar för att finansiera min fritid. Problemet är ju bara att fritiden blir mindre. Ett dilemma.

Jag erkänner också att det finns många som inte tycker som jag, som vill jobba. Antingen för att de faktiskt tycker att det är kul eller för att de vill bidra med något. Det tycker jag är jättebra, det är sådana människor som driver samhället framåt. Respekt till er alla. Jag är bara inte en av er. 

Sen kan man också prata om en till grupp av människor. De som inte vill jobba, inte ens kan tänka sig att jobba, men anser att det är statens skyldighet att försörja dem. De har fel. Jag vill inte heller jobba men jag har böjt mig för etablissemanget. Vill du vara envis och pank? Fine, inte mitt problem.

Men sen finns det en grupp människor som är mitt problem. Fast det är fel ord, de är mitt ansvar. De som inte kan jobba, de som är sjuka och handikappade. De som jag betalar skatt för att hjälpa. Och varför ska jag betala skatt för dem? Jo, för att endera dan är det jag som är dem, eller min fru, eller min bäste vän. Och då vill jag att det skyddsnätet finns där och fångar oss.

Men idag vet jag inte riktigt vad jag betalar för. Mina pengar går inte till Karin, 52 år, som jobbat i 30 år men nu har ledsmärtor på grund av fibromyalgi och knappt kan resa sig ur sängen. De går inte heller till Petra, 21 år, som precis börjat arbeta men drabbats av en magsjukdom, som lett till flertaliga operationer med långa återhämtningsperioder.

Nej, mina pengar går till Carl-Ingvar Silkensvans, chef på Ond Invest AB. Det är nämligen synd om Carl-Ingvar. Vet du hur mycket uppvärmningen på hans 1000 kvadratmeter villa kostar? För att inte tala om poolen. Nej, Carl-Ingvar förtjänar verkligen en skattesänkning. Hur ska han annars ha råd med den där nya hummern som han önskat sig? Stackars Carl-Ingvar. 

För det är ju så att alla dessa utförsäkrade egentligen inte är sjuka. Nej, nej, de är bara lata och simulerar. För alla vet ju hur underbart livet är när man har minimalt med pengar och tvingas slåss med Förnedringskassan var tredje månad. Hur kul som helst, ett liv alla vill ha.  Skulle inte du vilja spendera all din tid hos läkare, rehabiliteringar, arbetsförmedlingen och försäkringskassan för att få precis tillräckligt för ditt uppehälle? Alla vet vi ju hur empatiska och snälla myndigheter är. Att vara sjuk i Sverige brukade vara ett heltidsjobb. Nu har de fått sparken.

Jag kan villigt tro på att det fanns "fuskare" i gamla systemet. Människor som utnyttjade sjukförsäkringen utan att vara sjuka. Sätt dit dom, jättebra. Men ska alla drabbas för det? Det fanns folk som behövde en knuff för att komma tillbaks till arbetslivet efter sjukskrivning. Men knuffa på dom då istället för att välta alla.

"De som kan arbeta ska få hjälp tillbaka och de som är sjuka ska bli sjukskrivna", sa Reinfeldt.

Skitsnack. De som är sjuka lämnas vind för våg, ofta i någon slags maktkamp mellan statliga instanser.
Försäkringskassan: "Du är frisk, du ska jobba".
Arbetsförmedlingen: "Du är sjuk, du borde vara sjukskriven. Vi kan inte hjälpa dig".

Jag läste nyligen ett utlåtande från Förnedringskassan.
"Vi prövar arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden. Sjukförsäkringen är till för dem som har nedsatt arbetsförmåga, inte de som har svårighet att få arbete".

Så med andra ord, du är inte sjuk, du bara suger på att skaffa jobb. Hyggligt.

Du kan ha fruktansvärda smärtor och knapra värktabletter hela dagarna.
Men du kan säkert få jobb någonstans. Kanske i ett stillasittande yrke? Pilot eller tågförare?

Du har en ledsjukdom som gör att du knappt kan gå.
Men du kan ju gå. Kanske ett jobb som brevbärare?

Du har en ovanlig sjukdom som gör att din kropp och dina organ växer okontrollerat och du tvingas äta morfin för att stilla smärtan. Morfin som du fått utskrivet av en läkare.
Nedsatt arbetsförmåga? Nej, nej. Du kan säkert bli statsminister.

Är man inte döende ska man jobba. Jobbar man inte är man värdelös.
För ditt värde som människa mäts i hur mycket pengar du tjänar. 

Hur kan man egentligen definera en människas värde?

Jag vet hur jag gör och vet att andra håller med mig.  För mig handlar det om att värdera efter handlingar och egenskaper. Jag placerar högt värde på goda handlingar och egenskaper såsom empati, generositet och medmänsklighet.
Det är självklart att Reinfeldt vill ändra på det.

Annars vore han värdelös.

Satt idag och läste igenom min lilla blogg. Insåg snabbt att på sista tiden har den blivit väldigt politiskt vinklad och handlat mest om valet. Kanske inte så konstigt med tanke på vad som hänt men det var inte min mening att skriva en politisk blogg. Inte alls faktiskt.

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av politik tidigare men jag har alltid röstat. Tittat lite på debatterna precis innan valet och röstat efter det. Men i år var det annorlunda av någon anledning. Jag vet inte om det är åldern som kommer ifatt mig eller om det bara är så att Alliansen gör mig så fly förbannad?

Hursomhelst är jag plötsligt intresserad av politik, intresserad av vad som händer i vårt lilla land. Sitter och surfar och inser att jag hamnat på DN's debattsida där någon blå krösus uttalar sig galet om hur "läget faktiskt är". Tror aldrig jag besökt DN's hemsida någonsin tidigare men nu vill jag hålla koll på vad som sägs.

Började fundera på om jag inte skulle bli aktiv i något parti? Är ganska förtjust i Socialdemokraterna men jag kan tyvärr inte hålla med om allt de säger och gör. Vänstern kanske? Nej, jag är inte kommunist, skulle inte fungera.
Miljöpartiet? Nja, inte så miljömedveten även om jag tycker att det är bra att de finns där.
Piratpartiet? Där har vi något jag skulle kunna tänka mig men...jag har svårt för en del av deras agenda. Fildelningsfrågan är jag väldigt kluven inför och de har en tendens att jobba hårt med den.

Kanske ska starta ett eget parti? "Sunt förnuft-partiet". Vi står för sunt förnuft i svensk politik!
Tyvärr känns det lite för Ny Demokrati över det hela.

Mitt största problem med att bli politiskt aktiv är att jag egentligen inte tror på demokrati som styrelseform. Den är för rörig, för många viljor som stretar emot varandra.
Är inte säker på vad som skulle vara bättre men jag lutar lite åt diktatur.

En upplyst människa som vägleder landet till storhet, omgiven av de visaste rådgivare som går att finna. Låter ju bra. Finns bara ett problem. Människor är giriga och förr eller senare kommer någon vilja ha mer...och mer...och mer...och...ni förstår vart jag är på väg.

Jag tror ärligt i min själ att det inte finns ett effektivt och smart sätt att styra ett land. Det kommer alltid finnas problem, alltid saknas pengar i budgeten, alltid vara motsättningar. Vi ser det tydligt i Sverige idag. Men vi måste fortsätta försöka. Måste fortsätta förändras och utvecklas. Alternativet är anarki och hur kul vore det?  

Så vad ska jag göra? Ska jag bara välja ett parti och ge mig in i politiken för att försöka påverka? Eller ska jag bara låta världen lunka på som vanligt och klaga i min tysthet som alla andra?

Kanske bara borde starta Nördpartiet och propagera för momsbefriade dataspel.

Sitter och tittar på slutdebatten på SVT. Hårda frågor som ställs. Men Ondskan verkar bara ha ett svar. Han blajar bort varenda fråga utan att faktiskt svara.

Sjukförsäkringen och Förnedringskassan är ett hett ämne. Ondskan pratar om medmänsklighet och att vi måste känna människan och deras svårigheter.  I vilken värld lever han egentligen? I vilken situation har han nånsin känt medkänsla med en vanlig människa?

Han gör mig arg. Vid frågor om hur de kan driva igenom en sådan reform som utförsäkringen svarar han bara med standardsvar om inaktivitet och att "det är ju synd att vissa hamnar i kläm". Det är människors liv du pratar om, inte statistik. När de "hamnar i kläm" kan hela deras liv förstöras. Vi har redan haft minst ett självmord på grund av detta. Kan du försvara det?

Förnedringskassan var inte bra när de röda styrde, det erkänner jag fullt. Men nu krossas liv på löpande band i kapitalismens namn. Kunde de inte genomfört en reform utan att förnedra folk? Varje enskild sjukskrivning hanteras individuellt av en handläggare på F-kassan. Kan man då inte göra en individuell bedöming istället för att dra alla över en kam? Visst, hjälp de som kan ta sig tillbaka till arbetslivet. Ge dem stöd och "instanser". Men de som är sjuka behöver vård, inte jobbcoacher.

Jag vet varför Ondskan inte har något hår. Det blåser som fan däruppe på pedestalen.

Idag är sista vardagen innan valet. Oavsett vad du hade tänkt rösta på (kom ihåg, inte Alliansen eller SD) se till att rösta.

Jag har uppmärksammat en trend bland många av mina vänner och arbetskamrater. "Jag vet inte, jag kan inte så mycket om politik, är inte så intresserad. Tror inte jag ska rösta."

Skärp er. Det här är enda chansen vi som medborgare har att påverka någonting överhuvudtaget.
Det är en liten, liten möjlighet att göra sin röst hörd. Så ta den. Röstar du inte, har du ingen rätt att klaga.

Vill du säga nåt, gå och rösta.  

För er som aldrig sett denna sketch av Killinggänget, gör det. Finns säkerligen på YouTube och dylika sidor.

Som Robert Gustavsson i sketchen är många obeslutsamma inför det stundande riksdagsvalet. Ska vi rösta höger eller vänster eller någonstans emellan? Men till skillnad från tanten vet vi att vi inte ska rösta på nazisterna. 
För vi har sett vad de kan göra. Vi har sett förintelsen, världskriget och allt annat som hörde där till. Vi vet att vi inte vill uppleva det någonsin igen. Man lär sig av historien, inte sant? Det är därför vi studerar den, för att lära oss av våra misstag.

Hur finns det då människor som med gott samvete tänker rösta på SD? Nu jämför jag inte SD med nazisterna. Även om jag vill så måste jag hålla någon form av verklighetsförankring och medge att SD är inte riktigt lika illa som nazisterna var. Märk väl "inte riktigt lika illa". Men nästan. Och det är tillräckligt illa.

Hur tänker egentligen dessa människor? Jag kan förstå att många vill att regeringen ska ta tag i invandringspolitiken. Att hjälpa invandrare komma in lättare i det svenska samhället. Se till att de lär sig språket och får jobb. Jag förstår det. Fine, jättebra idé. Men skulle du rösta på nazisterna för det? 

För det verkar som om det är det många gör. Röstar på SD bara för att få regeringen att uppmärksamma invandringspolitiken. Det här är inte onda människor, inte hatiska människor. Bara människor med en önskan att någonting görs. Men är det värt det? Är det värt att släppa in Lucifer i himlen bara för att göra ett ställningstagande?

Invandringspolitik är i det närmaste tabu att prata om, vilket gör många frustrerade. Det blir som att det inte finns något problem med integrationen om vi inte tittar på det. Och de har rätt, det finns inget problem för det finns ingen intregation. Det är ett problem. Men det är ett problem vi kan lösa på så många andra sätt än att sätta dessa hatiska människor i en maktposition.

Om du verkligen, verkligen sympatiserar med SD och deras politik, visst gör det. Dumhuvud.
Men om du tänker rösta på dem av bara ren djävulskap, stanna till och tänk över vad du gör. Tänk på vad som kan hända. Tänk på hur du vill att framtiden ska se ut.

Och tänk till igen.

Herr Fredrik "Ondskan" Reinfeldt uttalade sig idag igen i Aftonlögnen. Denna gång gällde det ett för mig kärt ämne; sjukförsäkringen.

Han sympatiserade med de som hamnat i kläm efter reformen och att det är en svår förändring.

Frågan som ställs av journalisten:
Kan du lova att färre människor kommer att råka illa ut om ni får förnyat förtroende?

En enkel fråga kan man tycka. Ja, nej eller jag vet inte kan vara bra svar. Men inte om man är politiker. Då måste man lära sig att säga nej på lömskaste sätt men samtidigt få det att se ut som man säger ja.

Ondskans svar:
Reformen är nu genomförd. Det handlar om att vårda och se till så att rehabiliteringsresurserna kommer på plats. Att den som är för sjuk för att jobba blir sjukskriven. Och den som har arbetsförmåga kommer inom ramen för arbetsmarknadspolitiken.

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vad fan betyder det här?

För en tid sedan läste jag en artikel i Aftonlögnen där en "vetare" förklarade med många stora ord att hyllandet av "nördkulturen" var ett stort problem. Detta då den ledde till en flykt undan verkligheten och att man inte tog tag i "viktiga" frågor. Det skulle självfallet leda till samhällets förfall.

Jag är ganska skeptisk mot detta uttalande. Hur skulle det ena leda till det andra? Vad är viktiga frågor? Tror denna "vetare" att människor ska anamma nörden, strunta i sina jobb och istället spela spel hela dagarna?
Jag är en nörd och det är jag stolt över. Jag gillar datorer, rollspel, serietidningar och fantasy. Men jag har fortfarande ett jobb, räkningar, disk och tvätt.  Nördandet får begränsa sig till fritiden, hur begränsad den än må bli. Men det kanske är det som är problemet. Istället för att spela spel efter jobbet kanske jag borde ge mig ut på staden och hjälpa till med dom "viktiga" frågorna vad dom än är.

Men det tänker jag inte göra av en simpel anledning. Det är inte mitt jobb. Efter en dag på jobbet och sedan ta itu med alla vardagliga sysslor som är o så tråkiga, vill jag inget hellre än att ha lite verklighetsflykt. Och varför inte unna sig detta? Det finns en anledning till att vi betalar massor av människor massor av pengar för att lösa dom "viktiga" frågorna. Politiker, poliser, sjukvårdare, byråkrater osv. får alla betalt av oss som skattebetalare för att ta hand om samhället. Varför ska jag då spendera min surt förvärvade fritid på att göra deras jobb när jag redan betalar för det? Och till dessa "samhällsvårdare" rekommenderar jag starkt lite verklighetsflykt á la Nörd. Det kan behövas i ert yrke.

Och varför fokusera på nördens verklighetsflykt när det finns så många värre sätt? Droger och alkohol brukar ligga på topp bland de främsta sätten att komma undan vardagen. Det om något är väl en "viktig fråga".
Och det vet jag, trots att jag är en nörd och flyr undan verkligheten.

Jävla forumtroll.

Ord har makt. Det säger iallafall visa och mäktiga män. Och jag håller med. Ord kan förmedla ideér och tankar som kan influera andra till egna nya tankar. Historien är full av exempel på detta, där ord både använts i "goda" och "onda" syften.

Men, jag hävdar också att ord kan ibland bara vara ord. En sammansättning av bokstäver och ljud som vi som människor ingett en mening. Men den meningen kan bli urholkad om man använder ordet för mycket och tillslut nästan tappa sin betydelse. Se bara på media och hur frikostiga de ofta är med uttryck som exempelvis "terrorism" och "kris". I slutändan används orden i sammanhang som inte alls härrör till dess ursprungliga mening.
För att demonstrera ska vi göra ett experiment. Idén är ärligt stulen från min fru.
Läs följande berättelse för dig själv, gärna högt.

Bonden, som vi döper till Bengt, skulle bygga ett staket. Men först var han tvungen att välja vilken sorts staket.

Skulle det vara ett trästaket, ett metallstaket, ett stenstaket, ett plaststaket eller kanske ett lerstaket?
Han bestämde sig för ett trästaket.
Nu när han visste vilken sorts staket han ville bygga måste han välja vilken färg han ville ha på sitt staket.
Skulle han ha ett grönt staket, ett gult staket, ett rött staket, ett brunt staket, ett vitt staket, ett svart staket, ett blått staket eller kanske ett orange staket.?
Han bestämde sig för ett vitt staket.
Nu visste han att han skulle bygga ett vitt, trästaket.
Men nu måse han ju också vet vilka dimensioner han skulle ha på sitt staket.
Skulle han ha ett högt staket, ett lågt staket, ett långt staket, ett kort staket, ett smalt staket eller ett tjockt staket?
När Bengt tänkte på alla dess former av staket bestämde han sig för att det var alldeles för krångligt att bygga ett staket. Han skulle inte ha något staket.

Nu har du läst ordet staket 31 gånger. Känns det fortfarande som ett riktigt ord? Har det fortfarande samma innebörd? Är du säker på att det stavas "staket"? Kolla Google om det känns bättre.

Nu får vi väl acceptera att sommaren är över och hösten har kommit för att dränka oss i härligt regn.
Sommaren var kort men intensiv med ganska bisarra temperaturer.

Som hårdrockare och innesittande datanörd har jag aldrig varit speciellt förtjust i sagda årstid. Oftast är det alldeles för varmt och solen hinner knappt gå ner innan den går upp igen. Problematiskt när man försöker gå och lägga sig på morgonen efter en uppesittarkväll.

Men det är inte vädret jag tänkte skriva om utan något helt annat.

Det finns nämligen en magisk plats som i lilla landet lagom existerar nästan enbart på sommaren. En plats där normala sociala konventioner mystiskt upphör att existera. Den kallas för "Badplatsen". 

På Badplatsen gäller lite andra regler än i resten av samhället. Jag tänkte fokusera på den mest uppenbara: att ta av sig kläderna. Det här är ganska intressant om man tänker på det. Överallt annars anses det lämpligt att man skall ha relativt heltäckande kläder men plötsligt när man kommer till Badplatsen är det ok att gå i underkläderna. Tänk dig själv om du gick på stan och nångon gick förbi dig i bara  underkläder. Hur skulle du då reagera?
Men, eftersom det är på Badplatsen är det ok. Nu är jag iofs något trångsynt. Den här magiska platsen har ju spritt sig som vi alla vet till andra delar av vår värld. Hustak, bakgårdar, innergårdar, allmänna parker...osv.
Har faktiskt sett detta mer och mer på sommaren; människor som går runt i sina badkläder på gatorna.
En bikini är tydligen ok att gå runt i. Skulle vilja se vilka reaktioner det blev om samma tjej gick runt i bh och trosor.

Poängen jag tror att jag vill komma till är; vad är det egentligen för skillnad på underkläder och badkläder? De har ungefär samma dimensioner, ungefär samma utseende. En vän försökte med förklaringen att det är tyget som skiljer dem åt men jag är skeptisk. Varför är det ok att i vissa situationer ha underkläder på sig offentligt?

Vi skulle även kunna diskutera hela "topless"-fenomenet också. Det är inte så vanligt än i det här landet men det kommer mer och mer. Kvinnor som i övrigt vill hålla sina behag lagom gömda, men synliga, men inte för synliga och vill inte att någon tittar på dem....tycker uppenbarligen att det är ok att att blotta dem på en Badplats. Varför? Varför är det ok där men ingen annanstans? För att få en fin solbränna? Please...jag är skeptisk.

Nu blir det kanske lite mycket fokus på det kvinnliga badmodet men det finns en anledning till det. Varför skulle jag vilja skriva om killar med bar överkropp och shorts? Hur kul är det?

Märk väl att jag inte klagar på något av det här. Jag är bara extremt fascinerad av varför. Varför finns det en plats/situation där normala samhällsnormer inte längre gäller? Det är inte direkt som att det är en intim situation mellan två människor, det är en offentlig plats. Och jag har svårt att tro att alla människor som besöker en badplats är vilda exibitionister. En del säkerligen men antagligen inte alla. 
Frågan kvarstår: Varför? 

Jag är skeptisk.  

Jag är...skeptisk

Jag är skeptisk mot det kommande valet på söndag. Nog för första gången är jag faktiskt orolig över hur det kan gå. Kommer Sverige överleva fyra år till med moderaterna? Eller strunt i Sverige, kommer jag överleva det? Kommer jag överleva fyra år av politiker som enbart tänker på pengar, som enbart värderar människor efter deras produktionsförmåga? När blev vi sådana att vi hela tiden är ute efter mer? Personligen skäms jag över att betala mindre skatt. Hellre att jag betalar lite mer som kan gå till sjukvård, en fungerande Förnedringskassa och en arbetsförmedling som gör mer än att skyffla folk till Soc.

Om farbror staten vill dra 500 kr mer av mig i månaden, gör det. Jag betalar gladeligen för ett fungerande samhälle. Men istället får vi skattesänkningar som ger oss medelklassare nån hundralapp mer i månaden och alla jublar. Det man inte tänker på är att dessa pengar måste komma från nånstans. Har du kanske märkt att du betalar mer till a-kassan? Att det kostar lite extra när du går till läkaren?
Just det...så med andra ord är den extra hundringen inte värd nånting. Du förlorar snarare på det. Enda skillnaden är att du får välja var du förlorar dina pengar och får sämre service för det. Känns det bra?

Och SvinDumskallarna? De lär säkerligen komma in i riksdagen. Och hur mycket de än protesterar är de fortfarande inget annat än rasister. Har vi sjunkit så lågt att vi kan tänka oss ett hat-parti i vår ledning? Och inte bara tänka oss utan faktiskt rösta på dem? Det skrämmer mig att det finns människor i detta land med sådant hat i kroppen.  

Skillnaderna mellan de stora partierna har minskat alltmer under åren och ibland känns det nästan som att vi har bara ett parti. Förutom en distinkt skillnad. Som en god vän till mig sa inför förra valet:

"Det spelar ingen roll vad man röstar på så länge man kommer ihåg en sak; Reinfeldt är ondska".

Jag är...rädd.