Skeptikern

Valet är inte över verkar det som. Den ena valrysaren efter den andra smetas ut på löpsedlarna. Spekulationer om omval, nyval, blåval, pryder tidningarna var dag. Men en sak verkar iallafall vara klart; Ondskan och hans oheliga Allians sitter kvar som styrande, även med riksdagsminoritet.

Då är vi med andra ord tillbaks på ruta ett igen. Fyra år till av fokus på jobb, pengar och utförsäkringar.

Egenvärde har använts av flera politiker som ett slags slagord och har förklarat för svenska folket att man bara är värd något om man har ett jobb. Undrar om de ens vet vad ordet betyder.

Enligt dessa upplysta män och kvinnor kan man bara må bra om man arbetar. Man kan inte på något annat sätt känna att man bidrar till samhället. Och bidra till samhället måste man.
Dikt och förbannad lögn.

Jag kan ärligt erkänna att om jag hade möjligheten skulle jag inte jobba. Inte förvärvsarbeta iallafall. Om jag kunde (med andra ord, om jag var tillräckligt rik) skulle jag inte arbeta heltid, jag skulle antagligen inte arbeta alls. Kanske ha lite hobbyprojekt, starta en butik nånstans med lite irreguljära öppettider eller jobba ideelt.

Jag har levt på det sättet. Jag har levt på sparade pengar under ett års tid och inte gjort annat än vad jag ville. Och det var skönt, jag mådde bra. Jag kände att jag bidrog till samhället precis så mycket som jag ville.
Men nu är det så att pengarna är slut och i dagens Sverige måste jag ha en inkomst. Så jag jobbar. Jag tycker inte att det är kul, jag blir alldeles för trött för mitt eget bästa, har ingen fritid och hinner inte umgås med min fru så mycket som jag skulle vilja. Men jag måste, för att utan pengar kan jag tyvärr inte ha lika roligt.
Och det är väl lite det som är poängen, jag jobbar för att finansiera min fritid. Problemet är ju bara att fritiden blir mindre. Ett dilemma.

Jag erkänner också att det finns många som inte tycker som jag, som vill jobba. Antingen för att de faktiskt tycker att det är kul eller för att de vill bidra med något. Det tycker jag är jättebra, det är sådana människor som driver samhället framåt. Respekt till er alla. Jag är bara inte en av er. 

Sen kan man också prata om en till grupp av människor. De som inte vill jobba, inte ens kan tänka sig att jobba, men anser att det är statens skyldighet att försörja dem. De har fel. Jag vill inte heller jobba men jag har böjt mig för etablissemanget. Vill du vara envis och pank? Fine, inte mitt problem.

Men sen finns det en grupp människor som är mitt problem. Fast det är fel ord, de är mitt ansvar. De som inte kan jobba, de som är sjuka och handikappade. De som jag betalar skatt för att hjälpa. Och varför ska jag betala skatt för dem? Jo, för att endera dan är det jag som är dem, eller min fru, eller min bäste vän. Och då vill jag att det skyddsnätet finns där och fångar oss.

Men idag vet jag inte riktigt vad jag betalar för. Mina pengar går inte till Karin, 52 år, som jobbat i 30 år men nu har ledsmärtor på grund av fibromyalgi och knappt kan resa sig ur sängen. De går inte heller till Petra, 21 år, som precis börjat arbeta men drabbats av en magsjukdom, som lett till flertaliga operationer med långa återhämtningsperioder.

Nej, mina pengar går till Carl-Ingvar Silkensvans, chef på Ond Invest AB. Det är nämligen synd om Carl-Ingvar. Vet du hur mycket uppvärmningen på hans 1000 kvadratmeter villa kostar? För att inte tala om poolen. Nej, Carl-Ingvar förtjänar verkligen en skattesänkning. Hur ska han annars ha råd med den där nya hummern som han önskat sig? Stackars Carl-Ingvar. 

För det är ju så att alla dessa utförsäkrade egentligen inte är sjuka. Nej, nej, de är bara lata och simulerar. För alla vet ju hur underbart livet är när man har minimalt med pengar och tvingas slåss med Förnedringskassan var tredje månad. Hur kul som helst, ett liv alla vill ha.  Skulle inte du vilja spendera all din tid hos läkare, rehabiliteringar, arbetsförmedlingen och försäkringskassan för att få precis tillräckligt för ditt uppehälle? Alla vet vi ju hur empatiska och snälla myndigheter är. Att vara sjuk i Sverige brukade vara ett heltidsjobb. Nu har de fått sparken.

Jag kan villigt tro på att det fanns "fuskare" i gamla systemet. Människor som utnyttjade sjukförsäkringen utan att vara sjuka. Sätt dit dom, jättebra. Men ska alla drabbas för det? Det fanns folk som behövde en knuff för att komma tillbaks till arbetslivet efter sjukskrivning. Men knuffa på dom då istället för att välta alla.

"De som kan arbeta ska få hjälp tillbaka och de som är sjuka ska bli sjukskrivna", sa Reinfeldt.

Skitsnack. De som är sjuka lämnas vind för våg, ofta i någon slags maktkamp mellan statliga instanser.
Försäkringskassan: "Du är frisk, du ska jobba".
Arbetsförmedlingen: "Du är sjuk, du borde vara sjukskriven. Vi kan inte hjälpa dig".

Jag läste nyligen ett utlåtande från Förnedringskassan.
"Vi prövar arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden. Sjukförsäkringen är till för dem som har nedsatt arbetsförmåga, inte de som har svårighet att få arbete".

Så med andra ord, du är inte sjuk, du bara suger på att skaffa jobb. Hyggligt.

Du kan ha fruktansvärda smärtor och knapra värktabletter hela dagarna.
Men du kan säkert få jobb någonstans. Kanske i ett stillasittande yrke? Pilot eller tågförare?

Du har en ledsjukdom som gör att du knappt kan gå.
Men du kan ju gå. Kanske ett jobb som brevbärare?

Du har en ovanlig sjukdom som gör att din kropp och dina organ växer okontrollerat och du tvingas äta morfin för att stilla smärtan. Morfin som du fått utskrivet av en läkare.
Nedsatt arbetsförmåga? Nej, nej. Du kan säkert bli statsminister.

Är man inte döende ska man jobba. Jobbar man inte är man värdelös.
För ditt värde som människa mäts i hur mycket pengar du tjänar. 

Hur kan man egentligen definera en människas värde?

Jag vet hur jag gör och vet att andra håller med mig.  För mig handlar det om att värdera efter handlingar och egenskaper. Jag placerar högt värde på goda handlingar och egenskaper såsom empati, generositet och medmänsklighet.
Det är självklart att Reinfeldt vill ändra på det.

Annars vore han värdelös.